Hemreformer

De hemresor som görs för oss som bor i en ovanligt vacker och stilren lägenhet i Oslos mest trivsamma ghettoområden brukar ofta resultera i att man, när man kommer tillbaka upp till Oslo, har en del att berätta.

För Therese var det insikten om att deras hus blivit berikat med en till dusch. Kul, tyckte Therese, det var ju lägligt nu när hon har bytt ut konkurrensen om duschtid från Ulricehamnsfamilj till Oslofamilj och det därmed var fullkomligt meningslöst.

För Ena var det en ny svart väggdel som bär en on/off-knapp och därmed kan visa TV-sändningar. Kul, tyckte Ena, nu när hon ändå inte kan beskåda något annat än den dock inte alltför lilla, men ja, inte alltför flashiga burken som bjöds ut i samband med lånandet av den flashiga lägenheten.

För Elin var det ett nytt objekt att förflytta sig i med flertalet hästkrafter och andra termer som man förstår sig på om man tycker om att göra mer än bruka föremålen till förflyttning. Kul, tyckte Elin, när hon skulle köras till sin uppskrivning i Borås fick de lifta, när hon skulle njuta av sitt körkort suckade hon över småirriterande ljud, men nu när hon endast använder sig av ben och kollektivtrafik, då blir det andra puckar.

För mig var överraskningen obeskrivlig. Det skulle lysas upp i vardagsrummet som alltid tidigare genom ett enkelt knapptryck som jag någon gång i tiden efter att ha läst en fysikbok kunde förklara, när ingenting händer. Kul, tyckte jag, när de andra berikas med något, plockar vi ned taklampor hemma hos oss.

Efter en ovanligt allvarlig konfrontation med min kära tekniker till mor gavs en abstrakt förklaring om att jo, lampan i köket var ju så ful, så vardagsrumslampan skulle dit istället, men det var inte samma kopplingsanordning och efter massa svett blev det istället kontorslampan som togs till köket.

Mammas inredningsförmåga resulterade alltså i att två rum numera är taklampslösa. Men i köket har vi i varje fall en lampa - och det var ju mest nödvändigt. Men jag tycker om henne ändå.

Egentligen har vårt hem berikats med en enorm och fin tavla också, men den ser man inte längre. Så kulturella är vi. Vi ser inte tavlor, vi känner dem.